... RAAAWR!!!!
Nu har man då spelat tre av fyra basketmatcher i årets öspel och det har minst sagt gått med blandat resultat, från totalt värdelöst till bara halvdåligt Första matchen mot Rhodos gick piss och den andra mot Saarema ( ösel ) gick knappast bättre. Jag kan dock stoltsera med att ha stått för ett av vårt lags många ( enda? ) highlights i den senare av matcherna. En saaremaspelare fastbreakade oss som vanligt och jag var, återigen som vanligt, i princip den enda som hade en chans att komma ikapp dem om de fått några stegs försprång. Så jag spurtade, han spurtade, han gick upp för att lägga i en lätt lay-up och BAM!; jag tar ner honom på jorden igen med en tung block a la Dwight Howard, förutom att jag inte naila fast bollen mot backboarden. Föreställningen avslutades med att jag ställde mig skrikande, som en riktig baller ska göra, precis som jag sett på youtube.. Fånet till domare dömde förstås foul även fast blocken var helt ren och killen jag blockade också sa att den var det. Till och med några i motståndarlaget gratulerade mig, men det kunde dom nog ändå bjuda på när dom ledde med så mycket som dom gjorde. Hursomhelst, jättekul att skryta hoho
Händelseförloppet: Take that, Saarema...
Idag spelade vi också en match, denna gång mot I Love Men ( Isle Of Man ), well who doesn’t? Matchen gick nog mycket bättre, men motståndet var ju också sämre. Finns inte mycket mer att säga. Vi kom. Vi såg. Vi förlorade – med mellan 3 och fyra gånger så många poäng. Första matchen jag gjorde poäng i var det hursomhelst, vilket jag personligen tycker är väldigt svagt. Men tar man inga skott får man inga poäng, så enkelt är det. Imorgon är det Jersey som står för motståndet. Jag har fem fouls, I better use all five of them.
Kan någon se den sexistiska anspelningen, för jag gör det sannerligen inte? Och vilken virrpanna sa att kvinnor objektifieras i dagens samhälle?
Osmakligt ( höhö - ordvits.. ) Burger King.
Eller vadå? Är det ett skämt? Ja säg att det är ett skämt, snälla. Man får nästan lust att bojkotta, men som om jag någonsin igen skulle besöka nått annat snabbmatställe än Subway. Hoho
Goddamn vad jag har varit lat den senaste tiden. Flera utkast har skrivits, men jag har aldrig orkat skrivit klart någon. Sheesh, kan jag inte bara skriva något halvdant någon gång? Kan ju alltid skylla på att jag haft full upp med att vara ute i det fina vädret.
Men hursomhelst, ikväll bar det av till Bamböle för att simma efter en basketträning i Eckeröhallen. Speciellt för dagens träning var att den inte var helt idiotiskt lätt, men inte riktigt tuff heller. Men att svalka oss i Bambölefjärden var vi i alla fall förtjänta av och svalka var just vad vi fick. Det är tydligen inte varmt där halv elva på kvällar, trots Yousefs ihärdiga skryt om att han inte frös; varmt kunde han åtminstone inte ha!
Väl i omklädningsrummet fick vi (jag) nån idiotisk idé om att vi skulle lura några fiskare att vi skulle bada nakna eller nått liknande töntigt. Handdukarna knöts runt oss femalestyle och simshortsen drogs upp för att inte synas. Peik såg rentav femininare ut än den där glamrockaren som glider omkring i rosa linne och lockar på Åland (som jag förövrigt sett två gånger den senaste veckan, med lite mer mod skulle jag ha bett om att få fotoas med honom!) . Sen sprang vi ut till hopptornen som fnissande småflickor. Japp, där fick verkligen vår manlighet en rejäl törn. Men bortsett från de andra gångerna vi varit ut och simma togs inga foton (eller hur?!!?), tacka gud. Och utan bildbevis har det ju aldrig hänt, right?
Men för att piffa upp inlägget smått, lite Ebba Grön. Mycket bra låt, ja?
Alltför många gånger har jag vid det här laget lyckats smyga mig in på bilder i våra lokaltidningar och det har inte direkt blivit ovanligare nu med basketen. Idag var det åter dags att få ett hårt slag i magen när jag läste morgontidningen, för det är så det känns när jag hittar mig själv på bild. Känslan är så otrevlig att jag sällan igen vågar titta på uppslaget, vilket i sin tur resulterar i att jag nog aldrig helt läst igenom det reportage jag illustrerar.
Grunden till min fobi för att se mig själv på bilder grundar säkerligen i en synnerligen horribel bild av mig, med matchande bildtext, i en av våra lokaltidningar för ett antal år sedan. Dessutom finns bilden på nätet eller fanns förhoppningsvis. Dagens bild var inte heller fager. Jag sträcker käckt upp en arm i luften efter att ha gjort en lay-up eller eventuellt för att ta en retur. Dessutom är min min mest likt en fisks och Alex var inte sen med att informera mig om att det ser ut som om jag har tights, men då jag är lite mer insatt inom kvinnomode *cough* än honom vågar jag påstå att det snarare ser ut som leggings. Hursomhelst, föga smickrande.
Men det kunde förstås ha varit värre...
... mycket, MYCKET värre.
Jag är nu officiellt sjukligt beroende till smörgåsar, alternativt ännu sjukligare lättpåverkad av reklam. Inatt drömde jag nämligen att jag åt på Subway och med tanke på att jag nästan aldrig drömmer ( eller minns mina drömmar? ) hör detta verkligen till ovanligheterna. Drömvärlden borträknad har jag bara ätit en gång på Subway, under basketresan till Åbo, så det är lite underligt att jag drömmer om att jag just åt på Subway.
Det ena scenariot är att en av mina fantastiska smörgåsar jag åt till nattfika lyckades trigga en likartad gastronmisk upplevelse som jag åtnjöt dendär eftermiddagen i Åbo. Ett annat, och inte alls lika smickrande alternativ, är helt enkelt att jag blivit så påverkad av reklamen för Subway som nu rullar på Sveriges tv3 att den tagit över mina drömmar. Detta scenario kan stödjas av att jag i drömmen suckade lite över utbudet och att det inte var lika bra som i Finland. De enda valmöjligheterna man hade var att välja brödsort medan alla fick samma pålägg; en ost- och en skinkskiva. Brödet var dessutom torrt och segt.
Hur än Subway lyckats irra in sig i en av mina drömmar kvarstår oklart, men en sak är säker: jag är vettlöst sugen på att besöka närmaste Subway! Helt klart ett exempel på extremt lyckad product placement i mina drömmar! Vem vet, kanske vårt underbara kapitalistiska samhälles nästa steg är att ta över våra drömmar? Reklamfria drömmar för bara 9.99€ i månaden, familjepaket för bara 24.99€!
Häromdagen ( läs för snart en vecka sen då vädret fortfarande var somrigt ) lyckades jag äntligen se de omtalade hiphoppensionärerna, nu antagligen mer kända som hiphopbröderna efter att ha omnämnts i Xit. Och tja, jag är väl antagligen den sista att se dem vid det här laget så det är väl inte så hemskt speciellt. Då jag dessutom inte hade glasögonen på mig kan jag knappast skryta om att jag egentligen såg dem heller. Alex och jag vandrade runt i Mariehamns villakvarter efter att ha lyckats åkt till basketträning en timme för tidigt då vi lyckades få en skymt av dem när de packade in sig i en bil. Dom hade på sig gröna och väldigt baggy kläder, men mycket mer lyckades jag inte se. Bittert.
Jag blev barnsligt upphetsad när jag såg dem så nu har jag funderat om kanske kändisspotting skulle vara något för mig. Mariehamn skulle kunna vara ganska idealt för det med ett stråk som man kan hålla stenkoll på i form av Torggatan. enda problemet skulle vara bristen på kändisar, men nog måste man väl kunna sträcka sig så långt att lagtingsledamöter också ger poäng? Jag vet iaf att jag alltid får svettiga handflator när talman Nordlund glider förbi på sin treväxlade monark.
Xit försökte, men misslyckades, med att få en intervju med snubbarna så nu kan man bara spekulera i varför dom väljer att vara så coola som dom är. Min teori är att dom antingen tagit Andelsbankens reklam lite för allvarligt eller alternativt cashar in rejält på att vara levande reklamstolpar för dem. Nedan finns en bild på originalet ( eller kanske kopian, vem var först egentligen? ) som använts av Andelsbanken ett tag. Mannen på bilden har dock mycket tajtare kläder och får därför betydligt mindre street creds från mig.
Hiphopbrödernas förebild, wannabe eller kanske rentav deras okända halvbror? Innan Xit mutat till sig en intervju förblir kopplingen ett mysterium.
Annars så kan jag meddela att något kryp kalasat på min ena fot halva natten och det har kliat hejdlöst hela dagen. Inatt blir det sockor på stackrarna!
Jag kan konstatera att mitt matlagningsgame är av märket pirkka efter mina tafatta försök i köket i eftermiddag. Tanken var att laga ostfyllda lövbiffar och dit nådde jag nog också, efter lite motgångar. Men varför berättade ingen någonsin för mig att det blir knas om man försöker steka i Bregott?
Men när jag naivt började försöka steka på halvvärme och på fel platta slog det mig vad min gamla hemkunskapslärare från högstadiet lärt mig och jag tog mig samman. Anja Andersson är en gigant i köket och räds ingenting. Hon skulle tex se mögel snarare som möjligheter till att sätta en franska touch på maten än något negativt. Egentligen är hon bara min vikarie i hemkunskap, men så mycket intryck gav vår ordinarie på mig att jag inte ens kommer ihåg hennes namn. Jag minns bara vad vi inte fick göra på hennes lektioner. Mjölk fick vi absolut inte dricka, utan det vara bara vatten som gällde, och hon gnällde alltid på hur onyttigt vi åt. Själv var hon överviktig och levde uppenbarligen inte som hon lärde. Good Game. Hon gav mig rentav ett all-time low betyg i form av en sjua en period. Senare bevisade jag dock att man visst kan få nia trots småskaliga matkrig med råvaror och mer tid spenderad i andras kök en sitt eget.
'Cookin with coolio', bitches. Tyvärr hade jag varken en cool homeboy med alienbrillor eller två krigsmålade cheerleaders i köket när jag kokade. Men jag var minst lika cool för det. Och mina kattor hjälpte mig.
Till slut blev det kanske lite mörka biffar och jag borde nog inte ha stekt i vit t-skjorta, men om man någonsin ska lära sig nått så är det av sina misstag. Ochvad skulle Anja ha sagt? Joo, sann optimist som hon är skulle hon bara förklara att det är det mörka ( läs sönderbrända akrylamidnästen ) som ger smaken.
Efter att ha dragit ut på det i åtminstone en timme efter utsatt tid så har nu äntligen föräldrarna lämnat för Stockholm och Springsteenkonsert. Och jag kan se fram emot huset för mig själv till måndag kväll. Egentligen finns det inte så mycket skojigt med det. Det största plusset är väl att jag kan spela musik ur högtalarna för en gångs skull. Då jag annars alltid lyssnar med hörlurar känns det ganska coolt att kunna göra det. Tyvärr suger mina högtalare hårig babianröv och dom är kraftigt underlägsna mina hörlurar när det kommer till allt.
Förutom det, kan jag ju njuta av att slippa få mat lagad åt mig och kattor utfodrade och istället få privilegiet att göra det själv. Föräldrafritt med utvidgade skyldigheter får fyra av fem toasters. Kanonkul! Not.
Förövrigt kan jag meddela er om att det är Afasi och Filthy som för tillfället pumpas ut ur mina högtalare. Texterna är nog inte direkt min favorit hela tiden, men dom har mestadels ett grymt beat. Dessutom lärde Alex mig hur jag ska uttala Afasi korrekt igår så nu kan jag lyssna på dem med gott samvete.
Jag måste väl erkänna att jag inte riktigt kan relatera till texten. Eller om ska jag vara helt ärlig, inte alls egentligen. Men jag känner hur bra den skulle vara om jag hade haft en sån bakgrund, så jag tycker den är bra ändå. Att Snook också är med gör den inte sämre, perfekt combo.
Jepp, så har man varit på arken nu också och det var i lördags det historiska besöket skedde. ”Men herregud äntligen!” harr väl varit standardkommentaren. Och det kanske är sant, att besöka krogen först ett halvår efter artonårsdagen är nog lite ovanligt, speciellt då de flesta verkar ha varit där redan innan myndig ålder. Hursomhelst, till entouraget för kvällen hörde två Jonathan och en John.
Vistelsen där var väl inte så speciellt. Jag kom dit, hälsade på lite lyceister och medan jag väntade på att min drink skulle bli klar pratade jag lite med nån snubbe som tydligen kände mig från ett disco från femman. Där ser man. En extra sur P2, officiellt min första drink, blev det efter rekommendation av Kira. Jag smakade på några andra drinkar också varav en smakade oboy och en annan som smält pinnglas i banansmak. Manligt värre med andra ord. Till mitt försvar var alla valda av Liewen..
Självklart var Xit där också och så fort fotografen såg John, mig och Sumpan blev hon knäsvag och begärde om att föreviga oss, vilket John, uppenbart i ett svagt ögonblick, tackade ja till direkt. Så nu finns man bland partypicsen på Xits hemsida också.
Är det bara jag som misstänker att nån skojfrisk Xitnisse photoshoppat in herpes på min underläpp? Jamenar, det var ju första dagen efter som jag delade vattenflaska med Mike på basketträningen!
Jag tror jag började bege mig hemåt tio i tre eller nått och då jag nu rullar cykellös fick jag helt enkelt promenera. Som tur var slapp jag gå ensam hem i 40 tröstlösa minuter utan fick sällskap av Laurina. Även fast det tog ”lite” längre att komma hem var det nog trevligt att slippa gå ensam. När jag slutligen kom hem stod klockan på respektabla 04.30. Inte illa för första gången. Då jag dessutom var onaturligt pigg så jag skulle lätt ha kunnat vara uppe flera timmar till.
När jag vaknade imorse var min mamma inte sent ute med att meddela mig om att min cykel var borta, till synes stulen. Så nu har jag utarbetat en fyrastegsplan på hur jag ska få tillbaka min den.
- Det första steget är att besöka copsen.. eller kanske ringa dom om jag inte riktigt vågar. Detta steg kan vid behov hoppas över då Ålands poliser bara har ögon för moppepojkar och såvida cykeln inte ligger ivägen för infarten till Rökka kommer dom inte bry sig det minsta.
- Promenera, gå och promenera lite till. Senast en av mina cyklar försvann var under dagistiden och då hittades den i ett dike samma kväll. Har man tur har den inte trashats av ett gäng fulla glopar innan den slängts ner i diket i fråga.
- Messa nyan. Det är här slagkraften ligger. Med ett viligt mess kan man få mer publicitet än den välskrivnaste av insändare från tex H Storå. Lyckas man sen få med att den troliga gärningsmannen var en purfinne som perkla på helvetes språk, finska, kan jag räkna med hundratals, jag rentav tusentals, relevanta svar. Och en hel del orelevanta.
- Men om allt annat misslyckas är det bara att bekämpa eld med eld. Nästa gång jag hittar en lämplig övergiven cykel är det bara att beslagta den. I Allahs ära förstås.
Uppdatering: Yousef upplyste mig om att det är esterna som har varit framme.. och det är ju det jag alltid har sagt. Död åt baltikum. Vad kan man förvänta sig av en tidigare sovjetstat, ofrivillig eller ej, ränderna går aldrig ur. Titta bara på deras flagga. Var vad det jag sa, randig.
Min cykel hade aldrig en chans, stackarn. Såhär ser det vanligtvis ut när ester är i farten.
